HERE IT IS, BUT NOTE: MY SCANNER DOES NOT RECOGNIZE ?, ? & ? - so the text below looks strange. Also note all the terrible other spelling errors caused by the scanner. However, anyone knowing Swedish should be able to make most of it out fairly easy - so please try if you have time and know how to! 
I'll try to correct what I can soon, but it takes time since it's a lot of text and I'm not fluent in the language..
STINA NORDENSTAM GOR MIG FAKTISKT lite avundsjuk. 22 ar gammal har hon f?tt sitt genombrott med skivan Memories of a Color. Kritikerna har ?st ber?m over henne. Over r?sten, men ocksa over sangerna, som hon skrivit och arrangerat sjalv allihop. Det gor inte ens Lena Philipsson och Madonna.
Men det ar inte det som vacker min avundsjuka. Att gora ski-vor ar liksom inte min business ? aven om jag garna skulle ha talangen. Nej, det som gnager i mig sen jag traffat henne pa en Stockholmskrog for att leta efter manniskan bakom den tunna, lite barnsliga rosten och de coola, sparsmakat instrumenterade meditationerna, det ar inte framgangen i sig ? utan det arbete som ligger bakom. Det hederliga och tragna arbetet.
De fiesta arbetar. Stefan Edberg arbetar. Han noter och noter sin forehand, och tranar benen for att komma snabbare fram till nat. Carl Bildt arbetar hart, med saker han sakert ofta tycker ar kul. Sara arbetar - eller vad kassorskan nu heter i Seven-Eleven-butiken i kvarteret bredvid.
De arbetar till stor del for att astadkomma nagot. Arbetet ar ett medel, inte ett mil i sig. Ett medel for Grand Slam-segrar, makt, pengar till hyran. Ulf Lundell har talat om den typen av arbete som naming egentligen valdigt ursprungligt: att ha nat att slapa hem till grottan, hem till sina nara.
Man arbetar alltsa for att kanna att man behovs eller for att bli alskad.
Men inte Stina Nordenstam.
- Det var en lycklig tid att gora skivan. Det Finns en gladje i rent och hart arbete, innan det ar fardigt. Latarna ar bestallnings-verk till mig sjalv
Och hon sager det pa ett sant satt att jag genast far en bild av en liten tjej med ett uttryck av djupaste koncentration i ansiktet, omojlig att na for omvarlden, uppslukad i skapandet, och full-standigt ointresserad av pengar, ara och berom. Jag ar overtygad om att hon skulle skriva latar aven om det vore lika hart som att jobba i gruva ? vilket det kanske ar, vad vet jag? ? och lika forak-tat som att dela ut p-boter.
Det ar det som gor mig ? brodskrivande journalist, pressad av deadline och hyresavier och behovet av guldstjarna i kanten - sa avundsjuk nar jag sitter med den har artikeln. Mitt arbete ar inte hart och rent, det ar latt och smutsigt; medan Stina, den avunds-varda, talar om det lustfyllda i att skriva en rad, en fras.
? Det nastan smakar naming.
Hon kan ga med en textrad i huvet som later bra, men som inte betyder nat, och sager att ocksa sana rader kan anvandas: det ar valdigt viktigt hur texten later, sjalva ljudet av den.
? Jag skriver aldrig hela melodin fore texten eller rvartom. Allt
maste stamma overens. Jag tror jag ar odmjuk pa det sattet, att jag
inser att betydelsen ar hal.
Att lyfta fram sin egen odmjukhet kan innebara en paradox. Det ar inte odmjukt att saga att man ar odmjuk, tycker manga. Det blir knas pa samma satt som nar folk sager att man ar dalig pa att erkanna fel och man protesterar, for man haller inte med. Da sager de: ha, vad var det vi sa ? han kan inte ta kritik!
Varfor sager da Stina detta om odmjukheten? Bakgrunden ar att hon anklagats for nat sa foraktligt som att vara pretentios. Dan innan vi trafifas - kort fore julafton - har Aftonbladets trendora-kel, den gudabenadade stilisten och stjarnreportern Tom Hjelte, utnamnt Stina till en av arets fem mest "ute" kandisar - just for
att hon skulle vara pretentios och divig. Och i radioes har hon fatt frigan om hon inte ar valdigt pretentios, esr^rr
? Det dar ar jobbigt. Svart att svara pa. Men jag ty;_.
~
jag ar ganska ironisk.
Sjalv tycker jag att beskyllningarna vilar pa svag gn^r Stina jag intervjuar ar lattpratad och ratt oppen och gor heist forsok att gora sin konst eller sin person svir oct Visste jag inte att hon ar sangerska hade jag gissat ait mar runt pa enstaka kurs pa universitetet i vantan pi ?_ projekt ska uppenbara sig.
Men nar hon talar om musikbranschen kan sakert 5-: r_ de ar pa humor for det, tycka att hon later pretentiost . Sa har kan det lata:
- Jag maste ha en relation till mitt kandisskap for IT:
stalla upp pa den snuskiga branschens villkor. Jag har fc-r-
klara for mitt skivbolag att olika musik kraver olika 1
tror inte att min musik tjanar pi marknadsforing. maid, har kansliga poanger.
Hela iden om att, nar musiken val ar gjord, fb'rsoka till manniskor, tycker hon ilia om: pi det sattet tvingas r. ra sig, bli flera personer i en.
? Jag tycker att jag pratar alldeles for hogt om nit
prata om. Overhuvudtaget tycker jag att artisteri ar 01
har att folk star och kollar pa en.
Och nu, nar vi talar om den utsatthet hon kanner -ar jag inte avundsjuk langre. Vad ar det for mening : skenet frin strilkastare om man borjar svettas och inte bli vat? Stina berattar hur hon fatt kritik bland annat for for stillastiende pi seen, att hon nin ging kant for att ga mil, och att det kanns konstigt att det ar sant man sorr. vantas lata bli. Folk far hacka pa en oemotsagda. Och elak recension hennes artistkollega Irma Schultz fatt Glanzelius i DN sager en nastan lite arg Stina:
? Han har sitt pi det torra och horde veta mer an att
kig mot en ung tjej.
Nar hon talar om branschens marknadsforingstar:-: det viktiga i att synas, ar det som om hon talar om nar,;_ fornedrande (fast forsaljningsifrrorna ?12 000 ex ? har r pi). I en valgorenhetsgala, t ex, skulle hon absolut inte v.
- Och om jag ska vara med i TV, da ska det vara i J,.
sager hon och garvar - och lagger sedan till att avogheten :
gorenhet kan bero pi att hon ar for egocentrisk for att e
ting ihop med en massa andra.
Nar Memories of a Color skulle ges ut var Stina nara _ sitt bolag och saga at dem att lata bli.
? Jag midde diligt och akte utomlands, till Turkiet.
radd och missnojd. Inte direkt si att jag tyckte skivan \:
men jag ingrade den. Det hela spelade ingen roll. Men
ocksa i ett uttrottat skede.
Till bilden av Stina som pretentios sarling hor ocksi rostar pi vansterpartiet och ser ut som en Soderproggi sextiotalsglasogon, svart, fargat har och morka, totalt ogla~ klader. Fast ett skilsmassobarn som har en psykolog till pi: en politiskt bitter vanstermanniska till mamma ? och c en fastman som ar ung poet (Johan Alnert) och som forak varlden och gralar pi henne for att hon ska vara pi om-Slitz - ska inte domas hart.
- Jag har alltid varit utanforstaende. Min lillasyster gr?ter, ?r uttrycksfull, rolig, spelar teater. Jag ar 4r min vag hellre an art ista lilla, som sager: "jag
om det har" si fort det -. Jag har last mycket, ivcket.
idiet hamnade hon pa B musikskola efter fyra atra i Nacka. Dar hade
smatufft i egenskap av met som hade flator och :olf Fredrik ? "Fame fast
J
var inte roligare. Hon redan nar de andra tjeje-rr.kladningsrummet och :e stammorna. :igra bilder frin utanfor-
e kopt en stickad vast pa Mauritz som jag var jatte-lassens ledare kom fram >n hade blivit bestulen pa ast. Det var nastan sa att ;e mig om att det var jag at hennes. Jag vagade inte ' -en.
Fredrik hade jag borjat i fon. Det hade jag inte
Pi lektionerna i svenska,
r>asta amne, satt jag ofta -?LI jag racka upp handen,
_rp handen? Sa antligen : ir. dag. Det blev tyst i 20 sekunder. Sa sa lararen: som hor var Stina sager?
:vaxten umgicks hon nastan inte alls med tjejer. m skulle det vara sa seriost. Killarna, daremot, hade ? iag kunde leva med. Vi brikflirtade, men det var . Jag var snabb och lite rolig och hade inte stora ade vara vzW killigheten utan att vara z den. Pa det ii vara lite lagom utanfor. c:a^et talar Stina val om killar, om man. r mer intellektuella, har lattare att se sammanhang.
mer ytliga ocksa. Men ofta tycker jag att killar ar :r pa att vara oppna med det de kanner. De ar inte rappor.
: sick hon pa Sodra Latin.
LCrig varit sa lycklig som da. Dar gick folk som hade i minga killar, inte bara en massa kortjejer. Det var n stamning. Man fick kanslan att det man holl pa nu var teater eller fiol eller sang eller vad det nu var, rr-a med.
ce saledes. Men det ar inget snack om att det gar att u i mallen for den skapande manniskan, den som nkanslor, den som utvecklat ett behov att skapa sig zsn som maste visa att hon duger. .rrr.plicerat det dar, och har nog ocksa med mamma
?ora: att visa att man har nat eget. r^e: har det alltsa blivit. Memories of a Color kan
enklast beskrivas som Rickie Lee Jones pa svenska. Langsamt, inte sarskilt melodiskt, vemodigt. Instrument som snarare viskar och tassar an ropar pa uppmarksamhet. Bra att ha sex till, har en kompis sagt till mig (sjalv har jag inte provat). Singerna kraver manga lyssningar innan de borjar leva sitt eget liv i lyssnarens huvud, men val dar ar de mycket verkningsfulla. Stina skapar stamningar snarare an historier, malar snarare an berattar.
Det kan ju verka valdigt pretentiost ? men den ironi hon tillskriver sig sjalv finns dar, for den som letar. Inte sa mycket i sjalva texterna, aven om det slinker med nit lekfullt "baby", utan i sattet att sjunga. Rosten ar spad och barnslig, med bara ett litet strak av vuxen kvinna i sig. Ibland tycker man sig hora ett kvavt fnitter mitt i de sorg-liga betraktelserna, som mest handlar om olycklig karlek. Hon leker med vokalerna: "cryin"' blir "creyin"', "her" blir "hear", "much" blir "metsch". Hon sager att hon inte har nan lust att sjunga sexigt.
Rickie Lee Jones pa svenska ? men alltsa sjunget pa engelska. Varfor?
? Antagligen for att jag borjade som jazzsingerska och darfor hade engelskan som ett naturligt sprak att sjunga pa. Det har ingenting med udandslansering att gora. Kon-stigare ar att jag sjunger pa amerikansk engelska, sarskilt som jag lyssnat mest pa artister som Beatles, Bowie och Rickie Lee Jones. Kanske beror amerikanskan pa att jag sett sa manga amerikanska filmer.
Stinas karriar startade alltsa i jazzen. Hon turnerade pa klubbar och festivaler, blev omskriven i en del tidningar, vann pris. Och fick igang ett eget litskrivande.
? Det finns valdigt fa jazzlatar, egentligen. Ett, kanske tva hundra. Det ar begransat. Sa jag borjade skriva egna intron.
I varas erbjod Caprice ett skivkontrakt. Stina stallde som vill-kor att fa fria hander. Hon ville inte gora en jazzskiva. Efter nagra manader i studio, dar hon var sin egen producent och kande sig overarbetad och osaker pa allting, ringde Klas Landing pi Telegram. Inspelningen fullfoljdes i en Telegram-studio ? nu med producent, Johan Ekelund fran Ratata.
- Producent-artist-forhallandet kan vara fruktbart. Fran jazzen
var jag van att styra allt sjalv, men en bra producent kan ta fram
saker i mig som jag inte vet att jag har. Till nasta skiva vill jag ha
annu mer motstand.
Nar det blir vet hon inte. Det kan drbja.
- Jag vill inte forcera saker. Nu ska jag slappa och sloa ett tag.
DEN BASTA HUVUDKUDDEN, HAR NAGON TANKARE
sagt, ar ett gott dagsverke. Rent och hart arbete. Jag tror att Stina kommer att sova gott. Lingt borta fran stralkastarljuset. O
I ask the friend being good at English to translate...