New (old) interview !!
Posted: Mon Jan 07, 2013 12:01 pm
I found this Swedish webpage with a picture/article about Stina from 1994:-
http://evawrede.se/wp-content/uploads/2 ... C_0370.jpg
I tried to read it with an OCR scanner but it didn't work, so instead I took the trouble to type it all out (the Swedish, that is) and then put it into Google translator. I offer it here, unedited, so that someone else who has a knowledge of Swedish might be able to do a better version. Interesting insofar as it talks about the ASCHE video, Stina's then boyfriend, her plans to move out to the archipelago (to write Dynamite!) etc etc.
Stinas sång terapi
Lyssnar inåt, anonym utåt
Mest av allt hade hon velat smyga ut sin nya skiva i lönndom.
Minst av allt vill hon ge sin musik ett ansikte att kånna igen.
-Det här är poängen med mig, säger SN beståmt och marjkerar den öppna munnen, tånderna och tungan med två kupade händer.
Kompromisser är ett gissel, men en del blir det. Särskilt om man släpper sin andra skiva äver hela världen och samtidigt inte vill synas.
‘Stina har svårt för fotograferingar, vi har bra färgbilder som ni kan använda’, meddelar skivbolaget kort när Aveny vill ta egna bilder.
Ska det tvunger kompromissas fär det bli på hennes villkor.
Ilbland önskar Stina att hon hade tänkt sig før bättre i början av karriären. Då hade det kanske varit möjligt att skapa en stand-in, ett offenligt alter ego.
I helgen spelsde hon in en kortfilm på tjugo minuter ämnad för engelsk TV. Låtar från nya plattan ASCHE varvas med intervjuer gjorda av en brittisk journalist.
-Så slipper jag åka dit och spela, säger Stina och ler lite snett.
Påfallande nöjt konstaterar hon att det inte lär bli några spelningar över huvud taget. Inte i England, inte i Sverige, inte på scen, inte i TV, ingenstans, Stina har spelat in en video och det får räcka. Hon är rädd för att bli igenkänd på gatan.
-Kan det handla om självförnekelse? säger hon teatraliskt och skrattar.
-Säkert är det djupt ner någon självbild som spökar. Konkret handlar det om att jag har en mycket stark lust att uttrycka mig och ibland är den lusten helt borta. Det skulle inte fungera om människor flög på mig med frågor och blickar hel tiden, förklarar hon och tillägger:
-Att formulera mig har ett terapeutiskt syfte. Därför kvuittar det egentligen hur resultatet låter eller vad folk tycker.
SN talar som hon sjunger. Sprött och trevande. Meningar blir oavslutade. Ord lämnas hängande i tystnad precis som en ton ibland lämnas hängande i slutet av en versrad.
Om man inte lyssande på vad hon sa, kunde man lätt få för sig att det är en råddhågsen liten människa som pratar så tyst att ljudet knappt når fram över det smala bordet.
Men det är som med hennes texter. På något sätt klarar hon konststycket att kombinera integritet med generositet.
För drygt två år sedan gjorde Stina kritikerrosad debut med MOAC. Skivan sälde 20,000 ex i Sverige. Japaner, engelsmän och amerikaner blev nyfikna på den lilla mörka svenskan, som liknades vid både Billie H och RLJ.
Stina suckar.
-När jag nu i höstas på radion hur de presenterade Rebecka Tornqvist som ‘vårt nya jazzhopp’ tänkte jag meddetsamma; varför kom hon inte för tre år sedan?! Hon passar mycket bättre i det fack som de ville ha in mig i...
Precis som på föregängaren har Stina skrivit och arrangerat allt material på nya skivan själv. Rösten är densamma, den engelska dialekten lika säregen, men musiken mer visbetonad än förut.
Musiker och körsångare har hoon plockat ihop från olika håll. Uppsättningen varierar från lät till låt. Flöjt, trumpet, saxofon eller stråkar anger tilltalstonen. Lite Fleshquartet här, lite Popsicle där, överallt i mycket Nordenstamsk tappning. På tre låtar medverskar en kör med glaskara gossröster. Här och var rycker Stina själv in på keyboard, piano, guitar, percussion eller som körsängerska.
Låtarna är nästan i samtliga fall att betrakta som kärleksballader. Stilsamma stycken om stora känslor med mycket svärta. Texter som har ganska lite gemensamt med Stinas första offemtliga framträdande som protestsjungande sjuåring.
Minnet får henne att skina upp. Hon lutar sig fram över bordsskivan och sjunger tyst, tyst:
-Om jorden dör, vad ska vi leva för?
Föräldrarna var aktiva kommunister och själv har Stina tillhört Sveriges socialistika pionjärer. Hon röstar på vänsterpartiet.
-Mest av pliktskyldighet och för att det inte finns några alternativ, säger hon utan entusiasm.
Intresset för ploitik har hållit i sig, men engagemanget mattats. Dagens partipolitik avfårdar hon som ‘futtig och abstrakt’. Hon har försökt aktivera sig fackligt i Musikerförbundet, men hade svårt att känna sig hemma bland ‘all nöjespersonal från bingohaller och biografer’.
-Jag skulle gärna ägna mig ät kulturpolitik. En av de fä saker som jag kan bli heligt arg över är att se hur man skär ner på skola, fritidsgärdar och kulturella insatser när ungdommsbrottslighet och missbruk bara ökar.
Stina beskriver sin egen vardag som nästan helt befriad frän Musikhögskolans individuella utbildningslinje. Tvivlar själv på att hon någonsin kommer att slutföra sina studier.
Att tillgodogöra sig teoretiska kunskaper i ämnen som arrangering, musiklära och komposition, innebar aldrig några problem. Då var det knepigate med sångundervisningen.
-För mig handlar sång mycket om att lyssna inåt. Det har ingen lärare varit intresserad av.
Tidigare har hon bland annat jobbat som diskare, servitris, telefonist och städerska. Nu är det bara musiken som gäller. Dagsrutinerna styr hon själv. Det kan bli skevt, menar hon. Tid att tänka på sig själv finns det ibland för mycket av.
-Jag är väldokumenterat totalegocentrisk, säger hon och hakar upp munnen i ett leende.
Sedan förklarar hon odramatiskt att hon periodvis mår ganska dåligt. Så har det varit sedan 16-ärsåldern. Att göra musik blev tidigt ett slags beredskap för morveska ‘sprickor neråt’.
-Ett tag tog musiken nästan all plats, Kreativitet är väl i och för sig en god kraft, men ibland har den mest dövat en del känslor.
Nu har musicerandet fått rimligre proportioner. Det har mycket med pojkvännen Jonas att göra, tror Stina. Tillsammans med ett piano och mängder av böcker trängs de i en etta i centrala Stockholm.
-Det känns som jag håller på att byta liv. Vissa forsvarsmekanismer har börjat lösas upp, förklara hon.
Hon skulle kunna tänka sig att författa. Inte dikter, som Jonas (han är poet), utan en bok.
-Det fattas bara ett knäpp i mitt huvud för att jag ska sätta i gång. Eller kanske krävs det att något i min omgivning förändras. Att jag flyttar ut på landet eller blir gravid.
Annonsen har redan gått i tryck. Bostad på landet önskas hyra, mas sju mil från Stockholm.
På väg ät rätt håll, säger Stina.
Something Nice, skivans näst sista och ljusaste spår, börjar så här:
(Opening lines of Something Nice)
GOOGLE TRANSLATION (warts, howlers and all):-
Stina's voice therapy
Listening inward, outward anonymous
Most of all, she wanted to sneak out of her new album in secret.
Least of all, she wants to give his music a face recognizable.
-This is the point of me, says SN firmly and select the open mouth, teeth and tongue with two cupped hands.
Compromise is a scourge, but some will be. Especially if they release their second album over the whole world and at the same time do not want to be seen.
'Stina has been difficult for photo shoots, we have good color images that you can use', announces record label card when Aveny want to take their own pictures.
Should there had compromised it may be on her terms.
Sometimes I wish Stina she had in mind for better early career. By then, it might have been possible to create a stand-in, a publicly alter ego.
This weekend, she recorded a short film in twenty minutes meant for English TV. Songs from the new album ASCHE interspersed with interviews made by a British journalist.
-So I will not have to go there and play, says Stina and smiles a little awry.
Strikingly pleased she notes that there'll be a few gigs at all. Not in the UK, not Sweden, not on stage, not on TV, nowhere, Stina has recorded a video and it will have to suffice. She is afraid of being recognized on the street.
-Could it be about self-denial? she says theatrically and laughs.
-Certainly it deep down someone's self-image as ghosts. Specifically, it is about that I have a very strong desire to express myself, and sometimes the desire completely gone. It would not work if people flew to me with questions and glances full time, she explains, adding:
-Formulating me have a therapeutic purpose. Therefore, it really does not matter how the result sounds or what people think.
SN speaks as she sings. Fragile and tentative. Sentences are unfinished. Words left hanging in the silence like a ton sometimes left hanging at the end of a verse.
If you are not listening spirit of what she said, you could easily get the idea that it's a squeamish little man who speaks so softly that the sound barely reaches across the narrow table.
But it's like with her lyrics. Somehow she manages the feat of combining integrity with generosity.
Just over two years ago, Stina critically acclaimed debut with the MOAC. Album sold 20.000 copies Sweden. Japanese, British and Americans were curious about the little dark Swede, who was compared to both Billie H and RLJ.
Stina sighs.
-When I last fall on the radio how they presented Rebecka Tornqvist as 'our new jazz hop' I thought right away, why did not she come three years ago?! She looks much better in the tray that they wanted me in. ..
Just like before thread button is Stina written and arranged all the material on the new album himself. The voice is the same, the English dialect as peculiar, but the music more visbetonad than before.
Musicians and singers, she has put together from various sources. The set ranges from sounding song. Flute, trumpet, saxophone, or strings indicating spoken tone. Flesh Quartet little here, a little popsicle there, everywhere in very Nordenstamsk vintage. The three songs involved a choir boy with crystal clear voices. Here and shrugs Stina yourself into keyboards, piano, guitar, percussion, or choir.
The songs are almost in all cases be regarded as love ballads. Style same pieces of great emotions with lots of blacks. Texts that have quite a bit in common with Stina's first public appearance as a protest singer seven.
The memory makes her light up. She leans over the table and sing quietly, quietly:
-If the earth dies, what are we living for?
His parents were active communists and himself Stina belonged to Sweden socialistika pioneers. She votes for the Left.
-Most of duty obligation and because there are no alternatives, she said without enthusiasm.
Interest in ploitik has continued, but the commitment has slackened. Today's party politics dismisses her as 'laughable and abstract'. She has tried to activate a union of Musicians' Union, but found it difficult to feel at home among 'all entertainment staff from bingo halls and cinemas'.
-I would like to devote myself eating culture. One of the few things that I can become holy angry about is to see how to cut down on schools, recreation centers and cultural efforts in juvenile delinquency and substance abuse only increases.
Stina describes his living almost entirely exempt from the School of Music, individual training line. Doubt yourself that she will ever finish their studies.
Reaping the theoretical knowledge of subjects arranging, music theory and composition, meant never any problems. Then it was trickier with singing lessons.
-For me, singing a lot of listening inward. There has been no teaching interested.
Previously, she worked as a dishwasher, waitress, telephone operator and chambermaid. Now it's just the music that apply. Daily routines control herself. It can become warped, she says. Time to think of himself, there is sometimes too much.
-I is well documented totalegocentrisk, she says, and hooks up her mouth into a smile.
Then she explains that she undramatic periodically feel pretty bad. So it has been since the 16's. Making music soon became a kind of readiness for combat 'crack down'.
-For a while, the music took almost all the space, creativity is well in itself a force for good, but sometimes the most dövat some feelings.
Now musicianship with reasonable proportions. It has a lot with her boyfriend Jonas to do, think Stina. Along with a piano and lots of books crowding those in a studio apartment in central Stockholm.
-I feel like I'm doing to change lives. Some defensive mechanisms have begun to dissolve, explaining she.
She would be willing to write. Not poems, as Jonas (he's a poet), but a book.
-It is taken just a click in my head that I'll put in the time. Or maybe it is required that something in my environment changed. I moved out to the country or become pregnant.
The ad has already gone to print. Living in the country desired rent, maximum seven mil from Stockholm.
On the right track, says Stina.
Something Nice disc penultimate and brightest tracks, begins like this:
(Opening lines of Something Nice)
http://evawrede.se/wp-content/uploads/2 ... C_0370.jpg
I tried to read it with an OCR scanner but it didn't work, so instead I took the trouble to type it all out (the Swedish, that is) and then put it into Google translator. I offer it here, unedited, so that someone else who has a knowledge of Swedish might be able to do a better version. Interesting insofar as it talks about the ASCHE video, Stina's then boyfriend, her plans to move out to the archipelago (to write Dynamite!) etc etc.
Stinas sång terapi
Lyssnar inåt, anonym utåt
Mest av allt hade hon velat smyga ut sin nya skiva i lönndom.
Minst av allt vill hon ge sin musik ett ansikte att kånna igen.
-Det här är poängen med mig, säger SN beståmt och marjkerar den öppna munnen, tånderna och tungan med två kupade händer.
Kompromisser är ett gissel, men en del blir det. Särskilt om man släpper sin andra skiva äver hela världen och samtidigt inte vill synas.
‘Stina har svårt för fotograferingar, vi har bra färgbilder som ni kan använda’, meddelar skivbolaget kort när Aveny vill ta egna bilder.
Ska det tvunger kompromissas fär det bli på hennes villkor.
Ilbland önskar Stina att hon hade tänkt sig før bättre i början av karriären. Då hade det kanske varit möjligt att skapa en stand-in, ett offenligt alter ego.
I helgen spelsde hon in en kortfilm på tjugo minuter ämnad för engelsk TV. Låtar från nya plattan ASCHE varvas med intervjuer gjorda av en brittisk journalist.
-Så slipper jag åka dit och spela, säger Stina och ler lite snett.
Påfallande nöjt konstaterar hon att det inte lär bli några spelningar över huvud taget. Inte i England, inte i Sverige, inte på scen, inte i TV, ingenstans, Stina har spelat in en video och det får räcka. Hon är rädd för att bli igenkänd på gatan.
-Kan det handla om självförnekelse? säger hon teatraliskt och skrattar.
-Säkert är det djupt ner någon självbild som spökar. Konkret handlar det om att jag har en mycket stark lust att uttrycka mig och ibland är den lusten helt borta. Det skulle inte fungera om människor flög på mig med frågor och blickar hel tiden, förklarar hon och tillägger:
-Att formulera mig har ett terapeutiskt syfte. Därför kvuittar det egentligen hur resultatet låter eller vad folk tycker.
SN talar som hon sjunger. Sprött och trevande. Meningar blir oavslutade. Ord lämnas hängande i tystnad precis som en ton ibland lämnas hängande i slutet av en versrad.
Om man inte lyssande på vad hon sa, kunde man lätt få för sig att det är en råddhågsen liten människa som pratar så tyst att ljudet knappt når fram över det smala bordet.
Men det är som med hennes texter. På något sätt klarar hon konststycket att kombinera integritet med generositet.
För drygt två år sedan gjorde Stina kritikerrosad debut med MOAC. Skivan sälde 20,000 ex i Sverige. Japaner, engelsmän och amerikaner blev nyfikna på den lilla mörka svenskan, som liknades vid både Billie H och RLJ.
Stina suckar.
-När jag nu i höstas på radion hur de presenterade Rebecka Tornqvist som ‘vårt nya jazzhopp’ tänkte jag meddetsamma; varför kom hon inte för tre år sedan?! Hon passar mycket bättre i det fack som de ville ha in mig i...
Precis som på föregängaren har Stina skrivit och arrangerat allt material på nya skivan själv. Rösten är densamma, den engelska dialekten lika säregen, men musiken mer visbetonad än förut.
Musiker och körsångare har hoon plockat ihop från olika håll. Uppsättningen varierar från lät till låt. Flöjt, trumpet, saxofon eller stråkar anger tilltalstonen. Lite Fleshquartet här, lite Popsicle där, överallt i mycket Nordenstamsk tappning. På tre låtar medverskar en kör med glaskara gossröster. Här och var rycker Stina själv in på keyboard, piano, guitar, percussion eller som körsängerska.
Låtarna är nästan i samtliga fall att betrakta som kärleksballader. Stilsamma stycken om stora känslor med mycket svärta. Texter som har ganska lite gemensamt med Stinas första offemtliga framträdande som protestsjungande sjuåring.
Minnet får henne att skina upp. Hon lutar sig fram över bordsskivan och sjunger tyst, tyst:
-Om jorden dör, vad ska vi leva för?
Föräldrarna var aktiva kommunister och själv har Stina tillhört Sveriges socialistika pionjärer. Hon röstar på vänsterpartiet.
-Mest av pliktskyldighet och för att det inte finns några alternativ, säger hon utan entusiasm.
Intresset för ploitik har hållit i sig, men engagemanget mattats. Dagens partipolitik avfårdar hon som ‘futtig och abstrakt’. Hon har försökt aktivera sig fackligt i Musikerförbundet, men hade svårt att känna sig hemma bland ‘all nöjespersonal från bingohaller och biografer’.
-Jag skulle gärna ägna mig ät kulturpolitik. En av de fä saker som jag kan bli heligt arg över är att se hur man skär ner på skola, fritidsgärdar och kulturella insatser när ungdommsbrottslighet och missbruk bara ökar.
Stina beskriver sin egen vardag som nästan helt befriad frän Musikhögskolans individuella utbildningslinje. Tvivlar själv på att hon någonsin kommer att slutföra sina studier.
Att tillgodogöra sig teoretiska kunskaper i ämnen som arrangering, musiklära och komposition, innebar aldrig några problem. Då var det knepigate med sångundervisningen.
-För mig handlar sång mycket om att lyssna inåt. Det har ingen lärare varit intresserad av.
Tidigare har hon bland annat jobbat som diskare, servitris, telefonist och städerska. Nu är det bara musiken som gäller. Dagsrutinerna styr hon själv. Det kan bli skevt, menar hon. Tid att tänka på sig själv finns det ibland för mycket av.
-Jag är väldokumenterat totalegocentrisk, säger hon och hakar upp munnen i ett leende.
Sedan förklarar hon odramatiskt att hon periodvis mår ganska dåligt. Så har det varit sedan 16-ärsåldern. Att göra musik blev tidigt ett slags beredskap för morveska ‘sprickor neråt’.
-Ett tag tog musiken nästan all plats, Kreativitet är väl i och för sig en god kraft, men ibland har den mest dövat en del känslor.
Nu har musicerandet fått rimligre proportioner. Det har mycket med pojkvännen Jonas att göra, tror Stina. Tillsammans med ett piano och mängder av böcker trängs de i en etta i centrala Stockholm.
-Det känns som jag håller på att byta liv. Vissa forsvarsmekanismer har börjat lösas upp, förklara hon.
Hon skulle kunna tänka sig att författa. Inte dikter, som Jonas (han är poet), utan en bok.
-Det fattas bara ett knäpp i mitt huvud för att jag ska sätta i gång. Eller kanske krävs det att något i min omgivning förändras. Att jag flyttar ut på landet eller blir gravid.
Annonsen har redan gått i tryck. Bostad på landet önskas hyra, mas sju mil från Stockholm.
På väg ät rätt håll, säger Stina.
Something Nice, skivans näst sista och ljusaste spår, börjar så här:
(Opening lines of Something Nice)
GOOGLE TRANSLATION (warts, howlers and all):-
Stina's voice therapy
Listening inward, outward anonymous
Most of all, she wanted to sneak out of her new album in secret.
Least of all, she wants to give his music a face recognizable.
-This is the point of me, says SN firmly and select the open mouth, teeth and tongue with two cupped hands.
Compromise is a scourge, but some will be. Especially if they release their second album over the whole world and at the same time do not want to be seen.
'Stina has been difficult for photo shoots, we have good color images that you can use', announces record label card when Aveny want to take their own pictures.
Should there had compromised it may be on her terms.
Sometimes I wish Stina she had in mind for better early career. By then, it might have been possible to create a stand-in, a publicly alter ego.
This weekend, she recorded a short film in twenty minutes meant for English TV. Songs from the new album ASCHE interspersed with interviews made by a British journalist.
-So I will not have to go there and play, says Stina and smiles a little awry.
Strikingly pleased she notes that there'll be a few gigs at all. Not in the UK, not Sweden, not on stage, not on TV, nowhere, Stina has recorded a video and it will have to suffice. She is afraid of being recognized on the street.
-Could it be about self-denial? she says theatrically and laughs.
-Certainly it deep down someone's self-image as ghosts. Specifically, it is about that I have a very strong desire to express myself, and sometimes the desire completely gone. It would not work if people flew to me with questions and glances full time, she explains, adding:
-Formulating me have a therapeutic purpose. Therefore, it really does not matter how the result sounds or what people think.
SN speaks as she sings. Fragile and tentative. Sentences are unfinished. Words left hanging in the silence like a ton sometimes left hanging at the end of a verse.
If you are not listening spirit of what she said, you could easily get the idea that it's a squeamish little man who speaks so softly that the sound barely reaches across the narrow table.
But it's like with her lyrics. Somehow she manages the feat of combining integrity with generosity.
Just over two years ago, Stina critically acclaimed debut with the MOAC. Album sold 20.000 copies Sweden. Japanese, British and Americans were curious about the little dark Swede, who was compared to both Billie H and RLJ.
Stina sighs.
-When I last fall on the radio how they presented Rebecka Tornqvist as 'our new jazz hop' I thought right away, why did not she come three years ago?! She looks much better in the tray that they wanted me in. ..
Just like before thread button is Stina written and arranged all the material on the new album himself. The voice is the same, the English dialect as peculiar, but the music more visbetonad than before.
Musicians and singers, she has put together from various sources. The set ranges from sounding song. Flute, trumpet, saxophone, or strings indicating spoken tone. Flesh Quartet little here, a little popsicle there, everywhere in very Nordenstamsk vintage. The three songs involved a choir boy with crystal clear voices. Here and shrugs Stina yourself into keyboards, piano, guitar, percussion, or choir.
The songs are almost in all cases be regarded as love ballads. Style same pieces of great emotions with lots of blacks. Texts that have quite a bit in common with Stina's first public appearance as a protest singer seven.
The memory makes her light up. She leans over the table and sing quietly, quietly:
-If the earth dies, what are we living for?
His parents were active communists and himself Stina belonged to Sweden socialistika pioneers. She votes for the Left.
-Most of duty obligation and because there are no alternatives, she said without enthusiasm.
Interest in ploitik has continued, but the commitment has slackened. Today's party politics dismisses her as 'laughable and abstract'. She has tried to activate a union of Musicians' Union, but found it difficult to feel at home among 'all entertainment staff from bingo halls and cinemas'.
-I would like to devote myself eating culture. One of the few things that I can become holy angry about is to see how to cut down on schools, recreation centers and cultural efforts in juvenile delinquency and substance abuse only increases.
Stina describes his living almost entirely exempt from the School of Music, individual training line. Doubt yourself that she will ever finish their studies.
Reaping the theoretical knowledge of subjects arranging, music theory and composition, meant never any problems. Then it was trickier with singing lessons.
-For me, singing a lot of listening inward. There has been no teaching interested.
Previously, she worked as a dishwasher, waitress, telephone operator and chambermaid. Now it's just the music that apply. Daily routines control herself. It can become warped, she says. Time to think of himself, there is sometimes too much.
-I is well documented totalegocentrisk, she says, and hooks up her mouth into a smile.
Then she explains that she undramatic periodically feel pretty bad. So it has been since the 16's. Making music soon became a kind of readiness for combat 'crack down'.
-For a while, the music took almost all the space, creativity is well in itself a force for good, but sometimes the most dövat some feelings.
Now musicianship with reasonable proportions. It has a lot with her boyfriend Jonas to do, think Stina. Along with a piano and lots of books crowding those in a studio apartment in central Stockholm.
-I feel like I'm doing to change lives. Some defensive mechanisms have begun to dissolve, explaining she.
She would be willing to write. Not poems, as Jonas (he's a poet), but a book.
-It is taken just a click in my head that I'll put in the time. Or maybe it is required that something in my environment changed. I moved out to the country or become pregnant.
The ad has already gone to print. Living in the country desired rent, maximum seven mil from Stockholm.
On the right track, says Stina.
Something Nice disc penultimate and brightest tracks, begins like this:
(Opening lines of Something Nice)
.....for Stina that's quite a revealing interview. Never knew that she'd been a dishwasher, waitress, telephone operator or a chambermaid before.
